Att dölja och avslöja: En inre resa till självkärlek

En minnesbild har funnits närvarande i mitt inre under senaste tiden. Minnet när jag som barn brukade bila med mina föräldrar. Jag kanske var 7-8 år gammal. Min mamma hade alltid mycket mat på såna resor, från smörgåsar, kakor, frukt. Hon dukade allt möjligt i sitt knä och försåg oss med mat under i princip hela resan. Hon skalade äpplen fint och skar dem i små bitar. Hon hade en duk till allas knä. Där satt jag med en ren välstruken duk i mitt knä och försökte njuta av min mat.

Försökte ja, jag kunde inte riktigt njuta av maten i mitt knä i den kliniskt rena och vita duken.

Jag ville alltid ha en större duk i mitt knä.

En större duk som kunde täcka maten när vi körde om lastbilar.

Varje gång vi körde om lastbilar så täckte jag maten, om jag åt i den stunden.

Jag tyckte synd om den ensamma lastbilschauffören såg all min lyx mat i mitt knä.

Och om jag inte han täcka maten när pappa körde om, så vände jag om och tittade om han såg. Såsom jag kunde se vad han ser eller inte.

Ibland hann jag täcka med mina små händer. Mina händer som försökte dölja maten som jag åt som han inte kunde äta. Maten som jag inte kunde dela. Känslan som jag kände då var en ledsenhet som jag just då inte kunde förstå. Men den var så tydlig och närvarande. Här sitter jag och äter all den här maten men han stackare, vem ska ge mat till honom, han är ju helt ensam i sin stora lastbil.

Jag vet att denna minnesbilden som etsat sig i mig har ett viktigt budskap till mig.

Den har kommit för att lära mig något, något om mig själv. Den har kommit till mig då det är dags för denna delen av mig att läka.

Att stiga inåt, stanna där och tillåta mig känna vad den kommunicerar till mig.

Att stiga inåt och ta hand om det.

Att stiga inåt med omtanke, självkärlek och nyfikenhet. Jag ifrågasätter inte den, jag analyserar inte den, som jag brukade göra, och jag dömmer inte den.

För det kunde jag göra, jag skämdes för den. Jag skämdes när jag berättade för min omgivning efter att omgivningen skrattade och kallade mig knäpp och löjlig.

Jag tillåter mig känna den, jag tillåter mig vara här med den. Den har något viktigt att berätta för mig.

Jag skäms inte.

Jag skäms inte för att jag hade dem tankar och känslor i baksätet på familjens bil.

Jag är tacksam för de tankar och känslor, för idag ger dem mig riktning.

Med värme, Edina <3